Nu har resan startat!

Är både rädd och förväntansfull.

Nu har pappa varit sjuk i två veckor, för en vecka sen började behandlingen och idag har jag fått första tecknet på att cellgifterna börjar bita och slita på pappsens kropp. Trötthet och snurrig i huvudet, lite risig i magen och 5 kg viktnedgång på bara 2-3 dagar.

Så här började våran resa

I mitten av augusti började pappa kännas lite mer trött än vanligt. Lite så där så att syrran, jag och mamma började ha ett litet vakande öga över honom. Är det hjärtat igen? Besök på vårdcentralen som visat lågt blodvärde men enligt läkarna inget att oroa sig över och de skulle ta provet och återkomma. Pappa som aldrig klagar var ändå i kontakt en gång till efter någon vecka men fortfarande ingen direkt respons från läkarna. Efter älgjakten däremot insåg även pappsen att nått inte är som det ska och får tack och lov komma till sin vanliga läkare (semester ni vet) som på momangen skickar vidare honom till akuten på ett större sjukhus. Det är nu 2 veckor sedan.

Jättefina läkare som direkt ser det kan vara något riktigt knasigt och tar undersökningen på största allvar. Pappa blir kvar över natten eftersom de inte kunnat fastställa någon diagnos samt att blodvärdet är ruggigt lågt. Blodplättarna endast nere på 5, normala värden ska tydligen ligga mellan 150 och 300. Efter två dagar har man uteslutet diverse sjukdomar och ett benmärgsprov tas. Dagen efter ska pappa förflyttas till ett ännu större sjukhus och då ska provsvaren ha kommit. På fredagkväll ringer mamma.

Leukemi har legat i mitt bakhuvud sedan vi fick höra blodvärdet varit så lågt men ändå var jag inte riktigt beredd på svaret. Jag har svårt att hålla tårarna borta medan jag pratar med mamma men försöker låta lugn i telefonen för att ge henne så mkt positivitet och stöd jag kan. Hemma har vi kompisar på besök och A tittar in genom sovrumsdörren och frågar försiktigt hur det är med pappa. Jag ger en tumme ner och har svårt att hålla rösten stabil. Så fort jag lagt på telefonen brister det. Jag gråter så jag inte kan andas felfritt, snorgråter så mkt så jag inte ens kan svälja saliven i munnen för jag har fått sånt tryck över näsan.

Pappa kan inte dö!

Jag känner stor tilltro till de två större sjukhusen som pappa kom till. Allt gick så fort. På 3 dagar har de fastställt diagnos. Han förflyttas till sjukhuset där behandlingen skall ges och fler prover tas och han installeras i sitt rum. Hela tiden är mamma bredvid hans sida och jag kan riktigt känna hur deras kärlek bara bubblar och vibrerar starkt! Direkt efter helgen tas övriga prover för att utesluta att han har någon infektion i kroppen och förbereds för att starta upp. Exempelvis opereras det in en kanyl (snarare slang) direkt i kroppspulsådern vid halsen så att medicin och blod ska kunnas ges enklare och mer direkt. Tandläkarbesök, kontrollerar hjärta.. Ja allt! Det tar faktiskt hela dagen att kontrollera hans utgångsläge. På tisdag, exakt en vecka efter det han åkte in på akuten börjar behandlingen kl 06:30.

Två olika sorters cellgifter ges i 5 dygn i denna induktionsbehandling som det tydligen benämns. Pappa klarar dessa dygn jättebra och får inte en enda biverkning.  Han är stark. Hans psyke starkare. Hans fru, min mamma, starkast. Tillsammans kommer han att fixa det här!