Ups and downs

Efter att ha tillfrisknat (förbättrade värden och allmänt piggare) så var pappa tillräckligt frisk för att åka hem på permis lördag till söndag. Två underbara dagar. Första dagen gjorde vi absolut ingenting och knappt att TV:n var igång. Bara lugn och ro men ändå säger pappa att han tyckte det blev för mkt. Antar det var alla intryck och lyckoruset, spänningen, över att få åka hem som gjorde han trött.

Det var verkligen två sköna dagar vi fick och proverna på söndagkväll och måndag morgon visade att vi hade skött permisen galant. Varken feber eller någon ökad infektion. Lite trist bara att det visade sig att pappa haft en liten lunginflammation som nu börjar läka ut. Läkarna har ju såklart sett det men jag misstänker de inte sagt något till oss pga risk för ökad oro.

Det var våra underbara "ups". Nu kommer det "downs".

Läkarna kommer redan på måndagen, medan vi lever i en liten lyckobubbla från helgen, och berättar att första behandlingen inte dödat så mkt cancerceller som de hade önskat och att de nu måste sätta igång behandling nr två. Ingen anledning att låta lunginflammationen läka ut helt utan de vill starta upp på direkten. Blev som att luften gick ur oss allihopa. Kändes ärligt som ett bakslag. Tuffare och hårdare behandling som påverkar pappa mer än första. Ja, den initiala behandlingen skulle nog ingen kunna se på honom att han fick cytostatika så där ska vi inte klaga på biverkningar och liknande.

Det underbara i kråksången är att personalen, inklusive kuratorn, alltid finns nära och är fina med alla på avdelningen. Två första dagarna var tuffa psykisk (och då även påverkade fysiskt) och i onsdags när jag var där på kvällen tyckte jag för första gången att pappa såg lite sjuk ut. Däremot började han ställa om sig för ytterligare 39 dagar på sjukhuset (antal dagar mellan han fick komma hem första gången) och igårkväll kändes pappa som vanligt igen. Hans hosta retade knappt stämbanden när han pratade, han var pigg och glad och nu är han på gång igen!

Behandling nr 2 - välkommen!